"Strandning" av fartyg måste upphöra! av Gabriella Johansson

"Inte trodde jag att man använde sig av en liknande stil idag men här kommer något som fick mig att tänka om lite."

Många gånger på mina guidningar har jag berättat om att man på 1700-talet skrotade fartyg efter ca 10 år när de inte längre höll för en längre seglats. Man tog då alla bra delar från det gamla fartyget och återanvände det när man byggde det nya. Man gjorde detta för att det var billigare och enklare att bygga nytt än att försöka reparera de gamla. Om någon mot förmodan skulle få för sig att istället reparera det gamla så fick man:

Hitta en bra strand med mycket tidvattensskillnader.
Köra upp på stranden i full fart med tidvattnet.
När tidvattnet sjunkit undan fick man surra fast
fartyget och försöka bända över hela skrovet på rätt sida.
Sedan fort som satan passa på att göra de reparationer som behövdes innan nästa tidvatten kom in.
I nästa tidvatten putta fartyget tillbaka ut i havet.



Inte trodde jag att man använde sig av en liknande stil idag men här kommer något som fick mig att tänka lite.

Om man planerar en resa till Indien är chansen att man stöter på orten Alang näst intill obefintlig, man lär inte ens hitta det på kartan om man inte letar. Alang är en 6 km lång sträcka av mark som en gång var det fattigaste området i hela Indien. Denna bit av den indiska kustlinjen i Gurajat har sedan blivit världens största fartygsskrotningsområde.  Fartygen idag har betydligt längre livslängd än på 1700-talet men fartyg äldre än 30 år är inte längre kommersiellt användbar och därför tas de ur drift för att demonteras. Alang som ligger 298 kilometer nordväst om Bombay fungerar som sista stopp för ungefär hälften av världens maritima fartyg och är bokstavligt talat en ändhållplats och kyrkogård. De som arbetar här använda grundläggande verktyg för att demontera fartyg som har blivit för gamla eller för dyra i drift och underhåll.

Varför välja denna avlägsna plats kanske ni tänker men Alangs läge vid stranden är idealiskt för upphuggning av fartyg. Tidvattnet och den naturliga lutningen på stranden gör det väldigt enkelt att köra upp fartyg där.

Stora lastfartyg kan bestå av 20-40,000 ton stål som går att återanvända. På stranden skrotas de av människor utan skyddskläder,  med flipflops på fötterna och endast med små handverktyg som hjälp. Det är en farlig arbetsplats och enligt en färsk rapport från Sustainalyitics så dog 1000 människor  bara i Bangladesh skeppsskrotarbransch på en 10 års period.



Detta är ett riktigt dåligt sätt att skrota fartyg på och det måste få ett slut! I Maersk Line finns en policy för ansvarsfull återvinning av fartyg. Sedan 2006 har man återanvänt 23 fartyg på ett ansvarsfullt sätt som inte inkluderar en så kallad ”strandning”.

Det verkliga svaret på problemet är global reglering som höjer juridiskt acceptabel minimistandard för fartygsåtervinning. Under 2009 antogs Hong Kong -konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning. Men under 2013 har endast två länder
efterföljt denna konvention. Hongkongkonventionen är inte perfekt – den förbjuder inte ens strandning utan gör det bara svårare att skrota fartyg på detta sätt . Men det är det bästa vi har, och om den trädde i kraft kan den bli bättre med tiden!

Under de kommande årtiondena kommer stål att bli dyrare vilket innebär att vi måste bli bättre på att återvinna stål.

När fartyg skrotas på stränder är det inte sannolikt att materialen återvinns till sin fulla potential. Om fartyg istället går till bättre återvinningsvarv (liknande de i Kina) blir det en mer hållbar återvinning av stål för användning till att bygga nya fartyg och andra konstruktioner.

Kommentera gärna:

Av Gabriella Johansson

Källor: Vill du läsa mer kan du gå in på:
http://science.howstuffworks.com/environmental/green-science/alang-shipyard.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/Alang
http://gcaptain.com/cargo-ships-shipbreaking-environmental-impact-jacob-sterling/.